Andra namn som används om ringblomma är: ringebloma, läkeringblomma, solsicka, solsvicka, solsvicker, solskvä. På engelska heter den calendula, marigold eller marygold, på danska morgenfrue, morgenfrublomst, på norska ringblom, ringblomst, på finska casanut plommu, kehäkukka, på tyska Ringelblume, Studentenblume, på franska souci.

Etymologi. Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på artens användning som läkeväxt, varit officinell. Officinell kallades en växt som fanns med i farmacopén och kunde köpas på apotek. Släktnamnet Calendula är svårare att härleda. Det kan komma från det latinska verbet calere som betyder vara varm och syftar då på växtens vana att blomma året runt tills frosten kommer. Latinets calendae betyder ”första dagen i månaden” och kan antyda att den blommar vid varje månadsskifte. Det kan också ha att göra med att blommorna slår ut vid niotiden varje morgon och stänger sigpå eftermiddagen och på så sätt mäter den tiden. Om blommorna inte öppnade sig på morgonen skulle det bli regn sades det. Linné skapade en horologium florae, en tidsvisare, med hjälp av blommornas vana att slå ut vid en viss tid och sluta sig ungefär samma tid varje dag. Man kunde inte med säkerhet säga vad klockan var slagen men man kunde veta vad dagen var liden med hjälp av denna horologium. Dock var klockan lite osäker eftersom det ändrade sig under sommaren och i olika delar av landet.

Släktet Calendula omfattar ca 20 arter av örter med gula till orange blommor. Numera kan man också hitta rosa ringblommor, bland många olika sorter.

Utbredning. Ringblomma är en art som ofta odlas och som ibland kan påträffas förvildad. Arten hör urspungligen hemma i Medelhavsområdet och Iran och spreds norrut med klosterväsendet under medeltiden. Ringblomma var från början ett inslag i indiska och arabiska kulturer, innan den upptäcktes av de gamla grekerna och egyptierna. Första fynduppgift som förvildad är från Skåne och publicerades 1780, men arten är känd redan under medeltiden (Hylander 1971).

Ringblomma som medicinsk växt är av förhållandevis sent datum. Det första verk som uttryckligen omnämnde denna ört som läkeväxt var Hildegard av Bingens ”Physica”. Här kallades den ”ringele” och rekommenderades mot eksem och matsmältningsstörningar. Albertus Mangus, vetenskapsman i dominikanorden, behandlade ringblomma i sitt botaniska verk. I många böcker från 1400-, 1500- och 1600-talen angavs ringblommestjälkens ytterskikt felaktigt som botemedel. Kanske genom förväxling med kapris som båda i folkmun kallades ”munkhuvud”.

Linné skrev om ringblomman i Svenska floran 1755: ”Växer vid allmänna landsvägen på en sträcka av en hel mil i närheten av Malma gästgivaregård i Uppland”.

Beskrivning. Ringblomma är en ettårig, karaktäristiskt doftande ört. Den blir 30-60 cm hög. Breder ut sig lika mycket. Stjälken är upprätt, hårig, saftig, förgrenad upptill och har strödda, långsmala blad som vanligen har helbräddade kanter. Ringblomma blommar från juli till september. Blomkorgarna sitter ensamma i toppen av stjälken och i grenspetsarna. Blommorna öppnar sig på morgonen och sluter sig på eftermiddagen. Korgen är stor, mellan fyra och sju centimeter, och har tunglika, gula eller orangegula strålblommor. De inre diskblommorna kan vara av varierande färg, de är vanligen rörlika men kan hos odlade sorter vara tunglika. Frukterna är mer eller mindre krökta och rynkiga eller taggiga på ryggsidan, de saknar hårpensel. Torkade kronblad håller färgen väl och är mångsidigt nyttiga.

Många prydnadssorter har odlats fram, höga och låga, enkla och fyllda, med blommor i gult, orange och rött med samma eller konstrasterande färg på blomkorgen i mitten.

Ringblomma kan knappast förväxlas med några andra växter. Arten åkerringblomma (C. arvensis), som kan påträffas tillfälligt, är till alla delar mindre och har blomkorgar som är mindre än tre centimeter breda.

Innehåll och verksamma beståndsdelar. Eterisk olja, karotenoider, flavonoider, saponiner och polysackarider, salicylsyra, calendulin, bitterämnen.

Växtförhållanden. Frösår sig lätt och kan i Sverige ibland hittas förvildad längs vägkanter och på avfallsplatser. Lättodlad i sol till halvskugga på varm plats. Gärna lerjord. På skuggig och fuktig plats angrips den lätt av svamp och sjukdomar. Bra att ha bland grönsakerna eftersom den anses hålla nematoder borta. Ta bort vissna blommor så kommer nya. Klarar den första frosten.

Förökas lätt från frö från april och framåt. Så på friland och täck fröna med ett tunt lager jord. Tätast och rikast blommande blir plantorna om de står ganska glest (15-30 cm). 30-45 cm radavstånd. Det tar ca sex veckor från sådd till blomning. Man kan så i omgångar och därigenom ha blommor till långt in på hösten. Frösådda plantor liknar inte alltid moderplantan.

Sjukdomar och skadegörare. Sniglar älskar späda ringblomsblad, jaga på kvällar eller sätt ut ölfällor. Mot slutet av växtsäsongen kan plantorna angripas av svarta bladlöss. Borsta bort på tidigt stadium, avlägsna skadade delar. Spruta med såplösning för att få bort äggsamlingarna.

På hösten kan bladen drabbas av mjöldagg. Klipp bort alla angripna delar och bränn för att förhindra spridning.

Skörd. Hela, fullt utslagna blommor insamlas i juli-september vid torrt väder på morgonen när de håller på att öppna sig. Man kan dra loss blombladen (eller hela blomkorgen) redan vid skörd och torka dem lösa. Lägg luftigt i korg och rör om i dem varje dag. De kan också frysas.

Lisbeth Flising