På norska heter den Løvetann, på danska Mælkebøtte, på finska Voikukat, på isländska Fifill, på engelska Dandelion, på tyska Löwezahn eller Augenwurtz.
Namnet
Att maskrosen inte har specifikt art- eller sortnamn beror på att den är så flexibel och komplicerad. Den förökar sig både sexuellt och asexuellt (apomixis), vilket bidrar till en mängd olika småarter. Så många att man delar upp dem i artgrupper eller sektioner: atlant-, dvärg-, fjäll-, fläck-, horn-, nord-, norrlands-, ogräs-, sand-, strand- och ängsmaskrosor. Vi skriver här mest om gruppen ogräsmaskrosor, som är den största sektionen.
Namnet maskros kommer av att det ofta finns små insektslarver, tripsar, eller skalbaggslarver i blomman, som man förr kallade maskar. Detta namn är ganska nytt, användes första gången 1802 i Svensk Botanik. Det äldsta kända svenska namnet på maskros är prästakrona, i en läkebok från 1500-talet. Under 1600-talet kallades den bl.a. lejontand. Linné angav i Flora Svecia 1755 fyra olika provinsialnamn; kopiss i Västergötland, skallnacke i Östergötland, monkhuvud i Dalsland och smörblomster i Österbotten i nuvarande Finland. Namnet Taraxacum kommer av arabiskans Tarakh shaqun, ett medeltida namn på en bitter korgblommig ört.
I Belgien och Holland kallas den Brevbärare, vilket syftar på de paraplyliknande fröställningarna, som bärs av den luftiga sommarvinden.
Härstamning
Maskrosen är hemmahörande i Europa, Asien och i bergstrakter i USA. Någon art stammar från Nya Zeeland och ett par andra från Australien. Det finns beskrivningar av över 1500 arter.
Beskrivning
Maskrosor är fleråriga örter med grov pålrot, som kan bli upp till en meter lång eller snarare djup. Den blir mellan 5 och 50 cm hög (när man klipper den i gräsmattan, så kommer den snart upp igen, men då betydligt lägre och producerar många flera bladrosetter). Stjälken är bladlös och kal till finhårig, ihålig med mjölksaftkanaler. Bladen växer i rosett vid basen. De kan vara mycket varierade, hela, tandade, flikiga eller fläckiga. En blomkorg i toppen av stjälken. Holkfjällen är gröna, örtartade, tilltryckta. De yttre holkfjällen är nedböjda eller tilltryckta, släta eller med hornlik knöl i spetsen. Korgbotten är vitaktig, plan till något välvd, utan fjäll mellan blommorna. Blommorna är gula, tvåkönade, tunglika och i spetsen fint femtandade. Ståndarna är gula, ofta med mycket lite pollen, ibland helt sterila. Stiftet är gult med hår långt ner på skaftet. Den blommar två gånger om året, första gången i maj-juni och andra gången i augusti-september. Frukten är gråbrun till rödaktig, spolformig, särskilt upptill småtaggig, hårpensel i spetsen av långt hårfint spröt. En enda planta kan producera mer än 1000 frön och dessa kan hålla sig friska och grobara lång tid. Kromosomtal varierande. Blomman sluter sig vid regn och mörker. Blomman luktar och smakar honung och nektar. Resten av växten smakar i huvudsak beskt men har mildare smak på våren. Mjölksaften bildar mörka fläckar både på tyg och hud.
Innehåll
Antioxidanter, kalium, kalcium, järn, pektin, fosfor, klorofyll, inulin, kolin, organiska syror, spårämnena zink och koppar, garvämnen, B-, C- och D-vitamin samt provitamin A, karotenoider, triterpener, fruktos tidigt på våren och bitterämnena taraxcin, taraxacerin, taraxerol och taraxsterol.
Odling
Jaså inte, den växer utan odlingsråd hos er! I Frankrike odlar man den. Den trivs på soliga ställen som ängar, i diken och i gräsmattor.
Lisbeth Almark skriver att maskrosen kan bli en ny nisch för jordbruket, eftersom fröna innehåller en värdefull olja.
Skörd
Man kan gräva upp roten på våren och hösten. Blomknoppar plockar man i maj-juni och blommorna när de slagit ut. Bladen är godast på försommaren.
Övrigt
Maskrosens mjölksaft innehåller kautschuk (naturgummi) och en art, Taraxacum kok-saghyz, kan odlas för gummiframställning. Under 1900-talet odlades den både i Sovjet och Sverige, men det blev ingen odling i större skala i Sverige.
Maskrosor är utmärkta biväxter med värdefull nektar och pollen och ger varje år stora mängder honung.
Med maskrosor kan man ha roligt, många lekar. Av stjälkarna kan man göra kedjor, av blommorna kan man fläta fina kransar och om man rispar upp en stjälk och slänger den i en vattenpöl så krullar remsorna snabbt ihop sig. Genom att blåsa på fröbollen och sedan räkna hur många frön som sitter kvar, kan man få svar på både det ena och det andra.
Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. De andra är – enligt handbok för överlevnad av svenska armén – björk, hundkäx, kaveldun, kärleksört, islandslav, skägglav, tuschlav, mjölkört, nypon, ormrot, tall, ullig kardborre och vass.
Maskros har tillskrivits magiska krafter – man hängde upp den som skydd mot häxor och troll.
Vissa indiangrupper har använt maskrosblommor för krigsmålning i ansiktet. Blommorna användes direkt eller mosades i lite fin lera.
Enligt Lesley Bremness kan man göra papper med maskros (hur det går till kan du läsa i hennes bok, se nedan).
Av roten kan man få ett gulbrunt färgpigment för textilfärgning.
Utmärkt som mat till husdjur som marsvin och ökenråttor. Kaniner tycker om att tugga på maskrosblad, hos hönsen lär det främja äggbildningen och hos korna ökar den mjölkavsöndringen. I Tyskland gav detta maskrosen namnet ”Kuhblume”.
OBS! Undvik maskros i medicinska doser om du tar blodförtunnande medel eller är gravid eller ammar. Särskilt blomstjälken innehåller taraxacin – förtäring av stor mängd kan eventuellt ge magbesvär, liten mängd inga problem. Kan ge hudallergier och eksem (särskilt på barnhud).
Lisbeth Flising
