Namnet. Kallas även äkta fläder. Släktnamnet Sambucus härrör sig från forntida Grekland, där busken kan ha fått sitt namn efter ett slags harpa, sambuke, som tillverkades av fläderträ. Nigra syftar på de svarta bären. Namnet fläder är, enligt Henriksson, bildat av det tyska ordet Flieder, som betyder fladdrande och syftar på bladens form och lättrörlighet. Detta namn började användas på 1600-talet. Tidigare var den vanligaste benämningen hyll eller hyllebär, ett namn som fortfarande lever kvar i en del sydliga dialekter.

Beskrivning. Bladfällande härdig buske eller litet träd, som blir 6-7 meter hög och breder ut sig 4-5 meter. Barken är ljusbrun till grå med talrika korkporer, som äldre uppsprucken. Bladen är korsvis motsatta och parbladiga med uddblad. Det utbredda grenverket har plattade flockar av små vita stjärnformade blommor i juni-juli. Blommorna har 5 foderblad, 5 kronblad och 5 ståndare. De har en stark doft. Grenarna är ihåliga och rymmer en mjuk och lätt märg, flädermärg.Tidigt på hösten, i september, får de purpursvarta, saftiga bär med purpurröd saft på hängande grenar. Bären innehåller 2-3 rynkiga, 3,5 mm långa och 2 mm breda, mandelformiga frön.

Historia, kulturhistoria, skrock och magi. Flädern var känd och använd redan i förhistorisk tid, vilket framgår av att man har hittat fläderkärnor vid stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien. Fläder var på den hedniska tiden gudinnan Frejas träd. Denna dyrkan levde kvar även efter kristendomens införande, varför förbud utfärdades mot fläderkulten. Snart fann flädern dock vägen in i de kristna legenderna. Det skulle ha varit ett fläderträd som Judas hängde sig i.

Fläderbusken ansågs förr i tiden vara bebodd av väsen som var hjälpsamma om man höll sig väl med dem. Ofta planterades fläder intill husen och det förekom att man offrade till den. Man trodde att fläderfrun bodde i flädern och om man skulle ta något från den, frågade man henne om lov först. Om man planterade fläder utanför bakdörren skyddade den mot ondska och svart magi. Den skrämde också häxor på flykten och såg till att blixten inte träffade huset.

Redan innan munkvandringen till Norden började, hade våra hedniska förfäder funnit, att flädern var ”ett levande apotek”, så något nytt om flädern hade munkarna inte att lära dem.

Om man lade fläder på elden så skulle man få se djävulen.

Medarna till en vagga fick inte tillverkas av fläder, då riskerade man att dra olycka över barnet, som kunde skadas av trädets inneboende ande.

Att fläder var fast förankrad i folktron förstår man av den annars snarast saklige tyske dominikanen och naturforskaren Albertus Magnus (1200-talet) uppfattning om örten. Om man skalade av fläderns inre bark nedifrån och upp erhölls ett kräkmedel och om man gjorde tvärtom skulle barken istället fungera som laxermedel.

Arvid Månsson Rydaholm skriver i sin bok ”En myckit nyttigh Örta-Book” om fläder, som han benämner hylleträ, att den har 7 dygder och de flesta handlar om vattusot (sjuklig ansamling av vätska i kroppen). ”1. Vatten som är bränt av hylleblomster, duckit, är gott för den heta vattusot, om det drickes dagliga, det hjälper myckit.” ”3. Om någon haver bränt sig, då må han stöta hylleblad, och lägga dem så gröna uppå, ty de köla myckit. 4. Hennes lag är ock dem god som äre hjärngalne. 5. Hylleblad små stötte, är god för skabb och klåda, om man gnider dem där uppå som skabbot är.”

Anna Bergenström skriver: ”Än i dag säger man på Gotland att ”di smaa undar jordi” (de små under jorden) har sin boning under flädern.”

Utbredning. Fläder växer över hela världen i tempererade klimatområden. Den förekommer ofta vid vägkanter, i skogsbryn och på bäckstränder.

Odling. Fläder accepterar de flesta jordar, trivs i lerjord, gärna kalkhaltig mark. Soligt. Vid frösådd, sätt mogna bär 2 cm djupt i krukor utomhus. Vid sticklingsförökning ta halvförvedade sticklingar på sommaren från nyväxta skott. Eller ta förvedade sticklingar av kala grenar på hösten och sätt ner dem i jorden med 30 cm mellanrum.

Den tål beskärning. Äldre buskar kan skäras ned mycket hårt om en föryngring är nödvändig. Särskilt de gulbladiga sorterna kan skäras tillbaka hårt varje vinter för att ge yngre skott, eftersom dessa ger starkare färg.

Fläder invaderas ofta av bladlöss som sätter sig på blomklasarnas skaft.

Skörd. När blommorna är helt utslagna skall de skördas och torkas så snabbt som möjligt  vid en temperatur som inte överstiger 40°. Av dem bereds ett medicinskt fläderte.

Rektor Henriksson skriver i sin skrift ” Handledning vid insamling och förvaring af Sveriges Medicinalväxter” 1890: ”Fläderblommor kunna äfven insaltas för medicinskt bruk. Därvid tillgår sålunda: färska, ej torkade blommor läggas hvarftals med vanligt koksalt i ett tätt kärl och därofvanpå någon tyngd, så att hela massan sammanpressas. En del salt användes till två delar blommor.”

Innehållsämnen. Blommorna innehåller eterisk olja (upp till 0,2%) med en hög andel fria fettsyror, rutin, en flavonglykosid, quercetin, slem och garvämnen. Frukterna innnehåller C-vitamin, flavonoider, folsyra, socker och fruktsyror (citron- äppel- och vinsyra). Innerbarken innehåller garvämnen, ett bitterämne, ett harts (som verkar avförande) och en alkaloid. Det är glykosiderna som ligger bakom örtens förmåga att verka vid infektioner och feber. Glokosiderna påverkar de delar i hjärnan som reglerar vår svettavsöndring.

Varken barken, de friska bladen eller de omogna frukterna äts av djuren eftersom dessa delar innehåller en glykosid vilken avspaltar cyanvätesyra (blåsyra) och alltså är giftiga.

Användning kulinariskt. Av blommorna gör man flädersaft och te. De kan också smaksätta efterrätter, exemplevis rabarberkompott. Man kan göra flädersirap och smaksätta vinäger med blommorna. Man sköljer och skakar av några blomklasar och lägger dem i en flaska tillsammans med ½ liter vitvinsvinäger. Låt stå minst en vecka, gärna längre. Sen tar man upp klasarna och använder vinägern till salladsdressing. Av de svarta bären gör man fläderbärssaft, kapris eller mos. Bären har använts till färgning av olika anrättningar. Bladen användes förr till att krydda grönkål och äggkaka.

Användning medicinskt. Fläderblommor fanns upptagna i den svenska farmakopén ända till 1948. Te på fläderblommor verkar svettdrivande och välgörande för luftvägarna och kan drickas vid feber och förkylning. Tänk dock på att teet kan höja kroppstemperaturen någon grad, så att inte febern blir oroväckande hög. Ge inte till barn och försvagade äldre. Vid feber över 39° bör läkare kontaktas. Fläderblomspreparat sägs lindra besvär i bronkerna och övre luftvägarna. För utvärtes bruk användes avkok på blommor som ögonbad vid bindhinnekatarr och som omslag på kylknölar. Gurgelvatten kan göras på avkok eller av flädervinäger, som lindrar vid halsont och halsfluss.

Av bären kan man göra flädersirap, Syrupus sambuci, som på apoteken sålts som ett milt urindrivande medel. Bären har en milt laxerande och svettdrivande verkan. En styrketår för vinterns förkylningar och hosta tillverkades förr av bären, som kokades med socker till en tjock konsistens.

Färsk bark verkar kraftigt laxerande och kräkframkallande. Rektor Henriksson i Dals Rostock uppger att man i Dalsland och Värmland förr beredde en salva av den färska mellanbarken och osaltat smör. Salvan smordes på brännsår. Bladen användes mot skabb och klåda.

Klostermedicinens örtaböcker prisade fläder närmast som ett universalmedel. Den ansågs inte bara vätskedrivande, febernedsättande och smärtlindrande, utan också hjälpa mot förstoppning och vara magstärkande.

Tandvärk drevs förr på flykten genom att skära en flisa av en fläderkvist, sticka hål på tandköttet med den och så med rött ullgarn fastbinda den på precis samma plats där den avskurits. Tandvärken var härmed överflyttad till flädern. Samma behandling kunde man ge sina bölder. Eftersom flädern också tog åt sig febrar kom den att bära på åtskilliga obehagliga sjukdomar, som dock inte förmådde skada den.

Användning övrigt. Om man stack ner fläderpinnar i jorden så skulle de verka avskräckande på sorkar och mullvadar. Dekokt på blad verkar avskräckande på insekter och kan rent av ta död på dem.

Den vita märgen inuti grenarna är mycket lätt och porös. Den har nyttjats vid skolans fysiklektioner för att visa statisk elektricitet. Bland hantverkare står träet från fullvuxna buskar högt i kurs. Fläderns grenar var i det gamla Grekland råmaterial till flöjter, möjligen de ursprungliga panflöjterna.

Bären ger ett lavendelblått eller violett färgpigment med alun som betningsmedel. Bladen ger med alun eller kaliumtartrat en gröngul färg och med koppar eller ättiksyra en olivfärg.

För att äpplen ska hålla sig längre kan man varva dem med fläderblommor i kartonger som sedan försluts.

Arter och sorter. Sambucus canadensis. Kanadafläder. Bladfällande, härdig buske, som blir ca 1,5-3 meter hög. Mängder av små vita blommor i platta flockar hela sommaren. Tidigt på hösten får den mörkröda bär. Bladen är långa, sågade och klargröna. Alla delar av växten är giftiga som råa. Efter kokning kan man äta bär och blommor. Indianerna brygger te på rotbarken mot huvudvärk och slembildning. Detta te lär också har satt igång värkar vid barnafödande.

Sambucus canadensis ’Aurea’ Gul kanadafläder har krämvita blommor, röda bär och stora, guldgula blad.

Sambucus nigra ’Aurea’. Gulbladig fläder. Krämvita blommor, svarta frukter och blad, som är sammasatta, oftast med fem guldgula, ovala och sågade småblad.

Sambucus ebulus. Sommarfläder. Härdig buske som blir 1,5-2 meter hög och breder ut sig 1 meter. Vita blommor med rosa kanter på sommaren. Svarta bär tidigt på hösten. Den har gröna blad som är avlånga och lansettlika med tandade kanter. Alla delar av växten är giftiga, giftigare än druvfläder. Stora doser kan förorsaka förgiftning som yttrar sig som smärtor i mun och mage, uppkastningar, blodig diarré, utvidgning av pupillerna, i värsta fall medvetslöshet.

Sambucus racemosa. Druvfläder. Bladfällande, härdig buske som blir 3-4 meter hög och breder ut sig lika mycket. Den har brun bark och ljusbrun märg. Blommorna sitter i toppställda, gulvita äggformade klasar. Frukterna, bären, är röda på hängande grenar. Fröna är giftiga.

Hur skiljer man mellan de olika sorterna? Det är viktigt att känna igen den äkta flädern, som är den som används till saft. Dock bara blommorna och bären. Den äkta flädern har vita blommor i en platt blomställning och svarta bär. Märgen inuti grenarna på äkta fläder är vit. Druvflädern har röda bär och blommorna, som är gulvita, växer i en rundare, äggformad, blomställning. Druvflädern blommar tidigare än äkta fläder, redan i maj. Märgen inuti grenarna är brun. Sommarfläder är lägre och växer mer som en ogrenad ört. Blommorna har röda ståndarknappar och bären är svarta. Sommarfläder är giftig.

Obs. Ät inte bären råa. Inte heller okokt saft. Bark kan ge biverkningar, ges inte under graviditet.

Lisbeth Flising