Det finns många olika arter av daggkåpor och de är ganska svåra att skilja åt. I den mån det går, skiljs småarterna från varandra genom olikheter i bladform, hårighet och antal bladtänder. I bladens mitt bildas under natten en stor droppe av överskottsvatten som pressats ut ur bladens spetsar, alltså inte dagg som man tidigare trott. Växtens höga halt av garvämnen gör att ytspänningen blir hög och stjälper man över droppen på ett papper flyter den inte ut direkt, utan rullar omkring.
Namnet. Alkemister på medeltiden använde daggkåpans droppar, under namnet “himmelsvatten” (Quinta essentia), för att göra guld. Daggkåpan har därför fått släktnamnet Alchemilla. Ordet kommer av arabiskans alkemelych (alkemi) och det betyder “den lilla magiska”. Namnet användes först av Hieronymus Bock år 1539.
Daggkåpan kallas i lantinska verk Pes Leonis som betyder lejonfot, då bladen liknats vid avtryck av en lejontass. Det franska namnet på daggkåpa är mantelet des dames, damernas mantel. På norska heter den Marikåpe, på danska Almindelig løvefod, på finska Poimulehti, på enelska Lady’s mantle, på tyska Frauenmantel. I Sverige har den lokalt kallats kåpegräs, jungfru Marie kåpa, vår frus mantel, mariakrage, daggskål, jungfruört, kvinnans bästa vän. lejonfot, skåcka, drageblad, blårot, johannesrot, käringöron, rinkblad, alkemistblad, daggrosor, rynkblad.
Utbredning. Daggkåpan hör hemma i Europas, Asiens och Amerikas bergstrakter. Den växer i fuktiga områden, i buskage, på ängar och på torr, skuggig skogsmark.
Myter och kulturhistoria. Under hednisk tid kallades daggkåpan för jungfruört och var helgad åt Freja, kärlekens och fruktbarhetens gudinna. Dropparna ansågs förr besitta helande och magiska egenskaper och kunde till och med bevara en kvinnas ungdom om hon samlade daggen i maj, ensam i starkt månsken, naken och med bara fötter till tecken på renhet. Även dolda makter kunde dropparna lura på flykten. Man trodde att örtens sammandragande verkan var så stor att kvinnor, som ville föryngra sig, kunde bli jungfrur på nytt med hjälp av daggkåpan. Man behövde bara sätta sig i en balja med daggkåpeavkok så blev oskulden återställd. Baddade man ansiktet med avkok från daggkåpa skulle rynkorna slätas ut och baddade man sina hängande bröst blev de fasta och fina igen. Under medeltiden, efter kristendomens införande, tillägnades örten Jungfru Maria.
Linné skriver om detta enligt Örtablad nummer 22: “Dess dekokt blifwer under tiden brukadt af frillor, at winna det som aldrig står at återfå”. Linné berättar också att man i Småland beredde ett extrakt av örten för att motverka den sk dragsjukan då den härjade 1754. Dragsjukan var en mjöldrygeförgiftning som bla yttrade sig i känselnedsättning och muskelkramper, framförallt i nacken.
Beskrivning. Vildväxande, flerårig. Blir upp till 40 cm hög. Den har en grov jordstam. Stjälken är upprätt eller nedliggande, kal eller vanligen med utspärrad eller tilltryckt behåring. Bladen är mjuka, blågröna och nästan runda eller grunt handflikiga med trubbiga lober eller sällan flikade nästan till basen. Bladbasen är djupt urnupen, bladskaften är långa, kala eller med utspärrad eller tilltryckt behåring. Blommorna är tvåkönade och växter i lösa, gulgröna flockar i juni till augusti. Foder med ytterfoder, foderblad fyra, gulgröna. Kronblad saknas. Fyra ståndare och ett kort stift. Frukten är en nöt. Kromosomtal varierande. Saknar doft. Syrlig smak.
Trots att daggkåpan har blommor, så producerar den inget frömjöl och avsöndrar ingen vällukt som kan locka insekter till sig. Den lilla honungen ligger svåråtkomlig under ståndarnas fäste. Växtämnet i fröet uppstår ur en obefruktad äggcell. Inget frömjöl vare sig från den egna blomman eller från någon annan behövs, därför kommer avkomman alltid att exakt överensstämma med moderväxten. Detta gör att daggkåpan symboliserar den obefläckade avelsen.
Innehållsämnen. Garvämen av tannin- och katekintyp. Bitterämne. Eterisk olja och saponiner.
Odling. Daggkåpa är allmän över hela landet och vill ha sol eller halvskugga och fuktig, kalkhaltig lerjord. Den självsår sig lätt men är svår att dra upp från frön. Så de små fröna tidigt på våren eller på hösten i sålåda och täck med perlite. Etablerade plantor kan delas vår eller höst. Daggkåpan drabbas sällan av sjukdom eller ohyra.
Släktet har ca 250 arter, varav 24 förekommer I Sverige. Ett par arter odlas som prydnadsväxter i trädgårdar, till exempel jättdedaggkåpa (Alchemilla mollis).
Arter. Daggkåporna är alla apomiktiska så kallade småarter vilka förökar sig utan korsbefruktining. Fröna är genetiskt identiska med moderplantan. Småarterna är tämligen konstanta i utseendet men skiljs huvudsakligen på skillnader i bladflikarnas form och antal, samt på antalet bladtänder på flikarna. Behåringen på stjälkar och bladskaft skiljer också mellan de olika småarterna. Liksom bladformen bör denna studeras tidigt på säsongen eftersom den ofta blir otypiska på de blad och stjälkar som utvecklas på sensommaren.
Ibland sammanfattas de flesta av småarterna, utom fjällkåpa (Alchemilla alpina) under det kollektiva namnet Alchemilla vulgaris.
Alchemilla conjucta Alpkåpa. Härdig perenn, upp till 30 cm hög. Bladen har stjärnform, är klargröna på ovansidan och försedda med fina silverglänsande hår på undersidan.
Alchemilla alpina Fjällkåpa. Härdig perenn, som blir ca 15 cm hög. Bladen är rundade, handflikiga med sågade kanter, ljusgröna, täckta med sidenskimrande fina hår.
Alchemilla mollis Jättedaggkåpa. Härdig perenn som blir ca 40 cm hög. Stora, skålformiga blad med krusade kanter.
Alcemilla xanthochlora (vulgaris) Daggkåpa, vildväxande. Kallas även Jungfru Marie kåpa. Härdig perenn som blir 15-45 cm hög. Små, klart gröngula blommor. Runda, handflikiga, blekgröna blad med sågade kanter.
Lisbeth Flising