Namnet. På svenska kallas den också rävarumpa eller rävrumpa. Andra gamla dialektala namn är grangräs, puggerocka, täpperocka, rocka, göksbett och rävsvans.
Historiskt och kulturhistoriskt. Under karbontiden, för 350 miljoner år sedan, kunde fräkenväxterna bli lika höga som palmer. Fräkenväxterna har funnits på jorden i cirka 500 miljoner år.
Culpeper, en engelsk läkare på 1600-talet, sade att ”den fogar samman färska sår… saften är till nytta vid inflammation, bölder och röda hudstrimmor.”
Vårskotten åts förr som en slags grönsak. Smaken lär påminna om hasselnötter. I Skåne gick dessa skott under namnet tjurpitt.
Både vår- och sommarskott består av ett antal hopsatta leder, som barn i alla tider roat sig med att plocka isär.
Långt tillbaka i tiden räknades åkerfräken till de örter som hade positiv effekt på kärlekslivet.
Utbredning. Åkerfräken är allmän i hela landet på fuktigt, luckert underlag och sandiga jordar. Den växer i skogsbryn, på banvallar, ruderatmark, i fuktiga ängsmarker. Den finns också som ogräs i åkrar och trädgårdsland.
Åkerfräken trivs i fuktig mark i sol eller halvskugga.
Det finns två kemotyper av denna art, en asiatisk och en europeisk. Dessa har olika flavonoid-innehåll.
Beskrivning. Åkerfräken är ingen fanerogam, fröväxt, utan tillhör kärlkryptogamerna, liksom ormbunkar och lummerväxter. Dessa fortplantar sig med hjälp av ytterst fina sporer. Sporerna är inneslutna i sporangier som sitter på undersidan av små fjäll. De är omgivna av fyra elastiska band som vid torka rullar ihop sig och skickar iväg sporerna.
Ur en och samma jordstam kommer två helt olika skott. Först kommer blekt rödaktiga, grenlösa vårskott utan klorofyll, vilka i toppen har ett sporangieax. Dessa skott blir ca 20 cm höga och kommer i april-maj.
Efter en tid vissnar vårskotten och i stället växer gröna, starkt förgrenade, sterila skott upp. De blir 10-50 cm höga och har snett uppåtriktade, ihåliga, ogrenade huvudgrenar. Sommarskotten kommer i slutet av maj till juni.
Åkerfräken är flerårig. Jordstammen är lång, krypande och förgrenad. På våren får rötterna små knölar. Den har ingen doft.
Innehållsämnen. Ca 15% mineral; mest kiselsyra och silikat, kalium, aluminium och magnesium. Flavonoider (quercitin-glykosider) – den asiatiska har luteolin-5 glykosider och den europeiska quercitin-3-glykosider, saponiner. Kanske även en liten mängd nikotin.
Odling. Den kan förökas genom rotdelning. Om man har den i trädgården är den svårt att få bort. Plantan behöver inte vintertäckas, den är mycket härdig.
Skörd. Skörda på sommaren och torka till vinterns behov.
Observera. Använd med försiktighet på känslig hud. Jekka McVicar avråder från att använda den i medicinskt syfte utan att först ha konsulterat en utbildad örtkännare.
En närbesläktad art – Equisetum palustre innehåller toxisk alkaloid. Viktigt att ta rätt ört!